Jag var på väg hem. Jag hade varit på min andra Bruce Springsteen konsert och jag hade varit där tillsammans med min familj. Med min mamma, min pappa, min bror och han jag delar huset med. Vi var lyckliga. Sådär lyckliga in i själen och berusningen av Springsteens frälsning satt kvar djupt inne i oss alla. Vi steg av tåget och vi skrattade med mamma som var sådär saligt lycklig. Hon sjöng ”waiting on a sunny day” och hade kvar sin mammatakt i sitt handklapp. Sen blev allt så annorlunda. Precis framför våra ögon såg vi hur en kvinna slogs ner till marken. Jag hörde när hennes skalle träffade den stenbelagda marken. Jag tyckte det var konstigt att det lät så högt. Jag hade ingen aning om att det lät så mycket när en skalle träffar marken. Det fanns inte något uns av tvivel i mig när jag rusade fram och mot henne och hennes baneman. Jag skrek, fräste och undrade vad fan han höll på med. Någon skrek bakom mig att jag skulle vänta, att jag skulle vara försiktig. Det var ord som bara flöt förbi. Jag sprang fram och mannen backade bort. Kvinnan grät och låg kvar på marken. Strax efter kom de andra. Någon hade ringt polisen. Mannen satte sig en bit ifrån. Han grät. Han ville be om ursäkt. Han ville fram till henne men jag skrek att han skulle stanna där han var. Så kom polisen. Ett vanligt jobb som skulle rendera i ännu en anmälan. Paret var kraftigt berusade och det var inte den första gången hon hade åkt på däng av sin pojkvän. Säkert inte den sista heller. Kanske var det första gången han blev så offentlig med sitt våld. Vad vet jag. Hans hat mot henne gick inte att gå miste om. Hat och makt och allt annat skit som definierar en kvinnohatare. När kärleken övergår i våld och förakt och allt blir obegripligt. För henne, för honom och för oss som ser på. Kärleken har många ansikten. Detta är ett av de grymmaste. Kärleken som en gång var fin och evig hade blivit hård, rutten och oberäknelig. Det hade blivit en kärlek som bestod av rädsla och nedtryckning. En kärlek som till sist kom att handla om liv eller död.
Det fanns inte en möjlighet att jag skulle ha stannat kvar där jag var. Att jag skulle fortsatt förbi när jag hörde hennes skallben träffa marken var där och då en omöjlighet. Som om jag skulle ha skitit i det? Ignorerat och bara gått vidare i mitt liv. När hon ligger där på marken med sitt liv. Vissa stunder händer det bara. Där, rakt framför oss. Det är då man väljer. Det är då man väljer vilket liv man vill leva. Det är i de korta ögonblicket som livet definieras och du väljer dina vägar.
